Nr 531, 24 oktober 2005. Strategier extra artikel.
© Kunskapsbrevet Strategier 2005.

I Strategier nr 531 refererar vi Ann Crittendens nya bok If You’ve Raised Kids You Can Manage Anything – Leadership begins at home. Den artikeln kan läsas här. Men boken handlar om mer än ledarskap och personlig utveckling, som är Strategiers inriktning. Ann Crittendens bok är också en angelägen läsning för föräldrar och ett intressant inlägg i den svenska familje- och jämställdhetsdebatten. Därför bjuder Strategier här på en lite längre artikel utifrån Ann Crittendens bok som vänder sig till föräldrar och samhällsdebattörer. Artikeln är skriven av Strategiers redaktör Jonas Himmelstrand.

Har föräldraskap ett värde på arbetsmarknaden?

Eller annorlunda uttryckt: Finns det något utvecklande för föräldrar att vara hemma på heltid med sina barn under flera år framåt skolåldern? Kan man lära sig något värdefullt på detta? En som utan vidare skulle svara ”ja” på den frågan är den amerikanska ekonomijournalisten, författaren och mamman Ann Crittenden. Hennes nya managementbok, If You’ve Raised Kids You Can Manage Anything, är ett starkt argument för ett sådant ”ja”.

Låt oss stanna en stund vid denna frågeställning innan vi går in på hennes bok. I Sverige diskuteras inte denna fråga. Den svenska familjepolitiska debatten domineras istället av två andra delvis motstridiga frågor.

Den ena debatten handlar om huruvida hemmaföräldrar ska få samma ekonomiska subvention för vård av de minsta barnen som föräldrar till dagisbarn får. Nya rön inom psykologi och neurobiologi visar att barn är mer känsliga de första 2-3 åren än vi hittills trott. En försämrad psykisk hälsa hos barn och ungdomar väcker oro. Å andra sidan hävdas att subventioner till hemmaföräldrar skulle innebära ”hemmafruar” och därmed försämra kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Den andra debatten handlar om vem som ska fördela de 13 månaderna i föräldraförsäkringen mellan mamman och pappan. Familjen eller staten? Förespråkarna för en statlig kvotering utgår även här ifrån att föräldrar som är hemma länge får ett sämre läge i löneutveckling och karriär. Det drabbar i högre grad kvinnor eftersom kvinnor tar ut längre föräldraledighet idag. Regeringens utredare Karl-Petter Thorvaldsson anser att de ca 10-11 månader extra som en genomsnittlig svensk mor väljer att ta ut per barn är så skadliga för kvinnor att kvotering behövs även om konsekvensen skulle bli längre dagar på dagis för en del av de minsta barnen. ”Det får man ta”, som han uttryckte det i ett omdiskuterat uttalande i DN Debatt i våras.

Den nuvarande föräldraförsäkringen är en slags kompromiss mellan dessa ståndpunkter. Föräldrarna ges ekonomiskt stöd för 13 månader hemma med barnen. Sedan är det tänkt att barnen ska till dagis och föräldrarna tillbaka till jobbet. Få föräldrar har idag råd att vara hemma någon längre tid efter dessa 13 månader.

Det finns goda avsikter med bägge ståndpunkterna, även om de står emot varandra och tvingar fram svåra val för föräldrarna. Men måste det vara så? Kunde vi inte på något sätt få det bästa ur två världar?

Dessa bägge debatter har ett gemensamt grundantagande: Att föräldraskap är ett slags nödvändigt ont som mänskligheten måste ta på sig för att hjälpa en ny generation till världen. Lösningen på detta nödvändiga onda får då sökas genom ställa de krassa frågorna: 1) Hur kan tiden hemma med barnen minimeras utan att barnen tar skada? 2) Hur kan den nödvändiga tiden hemma med barnen fördelas så att det inte hotar jämställdheten?

Sveriges 13 månader långa föräldraförsäkring är generös internationellt sett. Fast en del skulle hävda att den är en nödvändighet p.g.a våra höga skatter. Ofrånkomligt är ändå att den svenska föräldraförsäkringen ger föräldrar i alla inkomstlägen en ekonomisk möjlighet att vara hemma i 13 månader med varje barn, vilket inte är möjligt i många andra länder. Det är bra tänkt. Men efter dessa 13 månader är det dock svårare att vara hemma med barnen i Sverige än i de länder som ger ekonomiskt stöd till hemmaföräldrar efter spädbarnstiden.

Den svenska familjepolitiken är ett slags kompromiss mellan de till synes motstridiga behoven hos barnen och föräldrarna. Kompromissen gör dock vare sig barn eller föräldrar glada och är förmodligen till men för bägges hälsa och utveckling. Det uppskruvade tonläget i debatten är ett tydligt tecken på detta.

Men tänk om det är så att föräldraskap på heltid för småbarn inte är ett nödvändigt ont utan en värdefull och utvecklande upplevelse, en okänd resurs att senare ta med sig ut i arbetslivet? Tänk om vi skulle upptäcka att tiden hemma med barn skulle kunna jämställas med en bättre ledarutbildning eller en yrkeserfarenhet av ledarskap? Då skulle tiden hemma med barnen räknas som ett plus i vår meritförteckning. Därmed skulle i ett enda slag motsättningen ovan upphöra och kompromisser bli onödiga. Då skulle det inte längre finnas skäl att med ekonomiska styrmedel försvåra för föräldrar att vara hemma längre med sina småbarn. Då skulle det inte heller spela någon roll om det är mamma eller pappa som stannar hemma. Den som är hemma får ju också ett plus i meritförteckningen. Kanske t.o.m. ett större plus i vissa sammanhang.

Detta kanske låter som en dröm för en del, men det är vad som hävdas i Ann Crittendens nya ledarskapsbok, If You’ve Raised Kids, You Can Manage Anything – Leadership begins at home. Hon har intervjuat ett hundratal kvinnliga amerikanska chefer på hög nivå och frågat dem om kopplingen mellan moderskap och ledarskap. Många av dem berättar hur de fått sina mest värdefulla erfarenheter om ledarskap som hemmamammor till många barn. Ann Crittenden menar att många av de brister som finns i dagens ledarskap och som diskuteras ivrigt på ledarskapsseminarier runt om i världen är just sådant som aktiva och medvetna föräldrar – ofta mödrar – lär sig grundligt hemma genom sina barn, i synnerhet när de har många barn. Exempel på frågor som både chefer och föräldrar måste hantera är: att kunna göra många saker samtidigt, att hantera besvärliga människor, att förhandla, att sätta tydliga ramar, att kunna lyssna, att ha tålamod, att ha medkänsla, att hantera olikheter, att ständigt uppmuntra människor att växa, att vara rättvis, att ta etiken på allvar, att vara autentisk och att ha ett långsiktigt framtidsperspektiv. Boken fylld med exempel på detta från kvinnliga verkställande direktörer, chefer, ambassadörer, guvernörer, fredsförhandlare, filmproducenter m.m. Kontentan är att dessa chefer anser att de är bra chefer just därför att de också är mödrar.

Även några fäder nämns i Crittendens bok. Hon menar inte att de skulle vara sämre föräldrar utan konstaterar bara att kvinnor oftare väljer den aktiva föräldrarollen. De aktiva hemmafäder som nämns i boken verkar ha gjort samma erfarenheter som mödrarna.

Att vara hemmaförälder är självfallet inte det enda goda sättet att lära sig ledarskap, något som Ann Crittenden noga påpekar. Däremot är det kanske ännu både det vanligaste och mest okända sättet att lära sig ledarskap.

Som ett tecken i tiden nämner Ann Crittenden en något hårresande undersökning från New York Times i maj 2003: Vad skulle hända om mamma var högsta chefen? En majoritet av 632 tillfrågade anställda ansåg att deras mor skulle göra ett lika bra jobb eller bättre som deras nuvarande verkställande direktör. Tre fjärdedelar ansåg att deras mor skulle kommunicera lika bra eller bättre som deras VD. Två tredjedelar att hon skulle lösa konflikter bättre. Nästan lika många att hon skulle sköta finanserna bättre. Hela 80% menade att deras mor skulle kunna lära deras VD ett och annat om etik! Självklart är denna undersökning behäftad med flera stora felkällor, men som ett uttryck för attityderna hos anställda är den ändå mer än en kuriositet. Den styrks också av andra data som Crittenden beskriver i sin bok. Självklart krävs kompetens för att bli VD. Men traditionell kompetens är inte nog, det krävs djupt förankrade humanistiska värderingar också, i varje fall för att skapa framgång på lång sikt. Var lär man sig bäst dessa värderingar? Genom de autentiska och kärleksfulla relationerna i en god familj eller genom de vassa armbågarna och konkurrensen i arbetslivet? Värderingar är en viktig ledarfråga idag.

Många av de kvinnliga chefer Ann Crittenden intervjuar har varit hemma länge med sina barn, i varje fall med svenska mått mätt, ibland ända upp till 20 år. Dessa mödrar lever dock ett annorlunda hemmaliv än vi är vana vid i Sverige. Dessa hemmamödrar har ofta haft ett engagemang i sitt närsamhälle eller i den lokala politiken.

Ann Crittenden ger många exempel på hemmamödrar som snabbt hittat toppositioner. Hon berättar bl.a. om Sally Novetzke, amerikansk ambassadör på Malta 1989. Ambassadörsposten var Sally Novetzkes första riktiga jobb efter att ha varit hemma med fyra barn och gjort volontärarbete för Republikanska partiet. Sally Novetzke var som ambassadör ansvarig för att arrangera toppmötet 1989 mellan dåvarande amerikanske presidenten George Bush och dåvarande Sovjetunionens president Michail Gorbatjov. Enligt Ann Crittenden ställde en kvinnlig journalist en lätt nedlåtande fråga till Sally Novetzke inför toppmötet: ”Visst är det sant att detta är ditt första riktiga jobb? Hur ska du klara av detta?” Sally Novetzke ska då ha svarat helt lugnt: ”Lilla vän, du har uppenbart inte fostrat fyra barn”.

Crittenden betonar att det handlar om föräldrar som tagit föräldraskapet på stort allvar som aktiva, engagerade och medvetna föräldrar.

Egentligen är mekanismen inte så svår att förstå. En hög chef med ansvar för 10-tals, 100-tals eller kanske 1000-tals miljoner kronor känner ett ansvar, ett ansvar som innebär att beslut övervägs noga både intellektuellt och intuitivt. Men en medveten förälder som ansvarar för 3-10 av sina egna barn och vill göra det bästa för dem känner knappast något mindre ansvar eller mindre engagemang. Våra barn är ju det värdefullaste vi har. Eftersom inlärningen ökar med motivationen så torde inlärningspotentialen vara fullt jämförbar.

Huruvida det är lättare att leda en ledningsgrupp på 10 vuxna personer eller 3-10 barn i olika åldrar ger inte Crittenden något svar på. Med viss ironi menar hon att skillnaden inte är så stor. Hon citerar en anonym kvinnlig chef på AOL som säger att ”höga chefer i likhet med tre-åringar har begränsad koncentrationsförmåga, kort stubin och lätt för att sura”. Ann Crittenden säger också att ingen roll är mer lik en verkställande direktör än att vara hemmaförälder med många barn. Skolfolk i Sverige vill säkert, med rätta, lägga till rektorsrollen till den gruppen. Det krävs en mängd olika förmågor för att få det hela att fungera.

Ann Crittendens bok handlar inte i huvudsak om kvinnor. När man kommer in i boken inser man att den handlar om mödrar, och i vissa fall fäder, mer än den handlar om kvinnor. Det är den intensiva mentala utmaningen med många barn hemma som förlöser det bästa i det kvinnliga tänkandet, verkar hon mena.

Erfarna mödrar i rollen som chefer medför många fördelar, i synnerhet för det ledarskap som krävs idag, menar Ann Crittenden. Att peka med hela handen fungerar inte i dagens ledarskap. Det är i mycket högre grad en fråga om lyssnande och förhandling. Världens tuffaste förhandlare är tonårsdöttrar, menar en intervjuad manlig amerikansk fredsförhandlare som varit i Mellanöstern. Han nämner just dusterna med sin tonårsdotter som en viktig erfarenhet för att kunna mäkla fred.

Kundkontakt är en annan avgörande fråga för dagens företag. Hemmamödrar har i regel större kännedom om de typiska kunderna än de som aldrig varit hemma utan vars erfarenhet är begränsad till arbetslivet. Notera det omvända perspektivet.

Hemmaföräldrar som kommer tillbaka till arbetslivet är i regel mer effektiva i arbetet än övriga. De har år av mental träning i att göra många saker samtidigt och vara effektiv med tiden. Med den starka anknytningen till framtiden genom barnen, tenderar de också att sätta framtidsfrågorna längre upp på dagordningen för både interna och externa angelägenheter i företaget.

Ann Crittendens bok sätter många frågetecken för den svenska familjepolitiken. Är det rätt väg att som i Sverige omgärda familjepolitiken med lång rad styrande subventioner och regleringar istället för att erkänna vård av barn som en värdefull och utvecklande erfarenhet för arbetslivet oavsett i vilken form det sker? Har Ann Crittenden rätt så går vi i Sverige miste om en stor potential i personlig utveckling och social kompetens i arbetslivet genom vår familjepolitik. Konsekvensen av Ann Crittendens resonemang blir också att svensk familjepolitik i sig skapar ett onödigt jämställdhetsproblem.

Den absolut viktigaste åtgärden, menar Ann Crittenden, är att tid hemma med barn blir den merit på meritförteckningen som den förtjänar att vara. Givetvis förutsatt att den sökande kan göra trovärdigt att de tagit föräldrarollen på allvar. Erfarenheten som aktiv hemmaförälder är i synnerhet värdefull för befattningar som ledare, chefer, beslutsfattare, styrelseposter och liknande. Då blir det också genusneutralt för alla om ogillar kvotering. Blir tid med barn ett plus i meritförteckningen så kommer självklart även de karriärsugna att snegla på möjligheterna. Det blir just aktiva och medvetna föräldrar – ännu i huvudsak mödrar – som kommer att gynnas.

Allt detta kräver givetvis en stor, ja monumental, attitydförändring i samhälle och arbetsliv. Förändringen är dock knappast större än vad en långtgående kvotering skulle innebära. Slutresultatet skulle kunna bli mycket bättre för alla parter. Ann Crittenden menar dock att det sakta är på gång. När kvinnliga chefer med bakgrund som mödrar ska anställa så vet de vad en engagerad fembarnsmamma kan. De vet kvalifikationerna hos den f.d. hemmamamma i 40-års åldern som efter avslutad utbildning söker sig ut i arbetslivet. De vet vad hon kan som den 25-årige nyutexaminerade ekonomen inte kan. Boken beskriver just ett sådant autentiskt exempel.

Slutsatsen av Ann Crittendens bok är att det finns ett stort värde i att ha f.d. hemmaföräldrar i arbetslivet. Ja, det kanske till och med har ett avgörande värde för vår framtid att vuxna människor skolas i mänskliga värderingar där de bäst lärs in, genom att fostra sina egna barn.

Boken finns i skrivande stund ännu inte på svenska. Den engelska texten är dock inte svår och de många exemplen gör den förhållandevis lättläst.

Jonas Himmelstrand

Bokinformation
If You’ve Raised Kids, You Can Manage Anything, av Ann Crittenden. Gotham Books 2004. ISBN 1-592-40073-6. 275 sidor

Ann Crittenden har tidigare givit ut den prisbelönta boken, The Price of Motherhood.