Strategier logo

Strategiers syfte är att inspirera växande till vår fulla mänskliga potential – i skolan, företaget, samhället och hemmet.

Utvecklingsbrevet

m10

Nr 835, den 26 augusti 2019

"Min tonåring har inga kompisar"

För tredje gången i rad har jag nu fått samma fråga från en svensk förälder: "Hjälp, min tonåring har inga kompisar". Tonåringen känner sig ensam men inte heller något engagemang för att hitta kompisar. Är det en fara för mognaden?

Det är inte lätt att vara ung idag, och inte heller lätt att vara förälder. Ungdomsgenerationen har till viss del förlorat kontakten med vuxenvärlden. De har blivit jämnårigorienterade, med egna värderingar, regler och sociala koder, ibland sådana som vi aldrig skulle acceptera i vuxenvärlden. Vi har skrivit åtskilligt om jämnårigorientering tidigare och hur det lätt detta blir ett hinder för att mogna till en egen självständig person.

De ungdomar vars föräldrar kontaktat mig är sannolikt mer vuxenorienterade än jämnårigorienterade. De finner sin sociala trygghet i föräldrar, vuxna släktingar och vänner, och kanske i skolpersonal. De hämtar värderingar och sociala koder från vuxenvärlden. De upplever en trygghet i vuxenvärlden: Man är alltid välkommen, även om det blir konflikt så sviker de inte, man kan dela med sig av sina orosmoln och känslor och räkna med deras fulla stöd även i svåra situationer. Genom att vara anknuten till vuxenvärlden finns utrymme till verklig vila från omvärlden.

Alla föräldrar vill sina barn väl, men ungdomar har svårare att ta emot deras stöd om de istället knutit an till varandra. Men kompisarna saknar som regel vuxen mognad. Kompisar kan svika, frysa ut, håna eller villkora relationen. De klarar inte heller att hantera svåra emotionella dilemman eller besvärliga belägenheter. Även om en ungdom inte själv råkar illa ut så har de ofta bevittnat någon som gjort det, vilket påverkar känslan av trygghet.

Frågan sätter alltså ljuset på ett dilemma i dagens ungdomskultur, ett dilemma utan självklar lösning. Mer kompiskontakt riskerar utsätta ungdomen för fler förminskande och sårande upplevelser. Mindre jämnårigkontakt eller frånvaro av densamma kan kännas ensamt. Vuxenorienterade kompisar kan lösa dilemmat, särskilt om ungdomarnas föräldrar kommer bra överens, men sådana ungdomar är inte självklart lätt att hitta idag.

Frågan blir då: Vilken del av dilemmat gynnar bäst mänsklig potential? Med ovanstående som grund bör svaret vara självklart. Att växa upp i en någorlunda trygg och mogen vuxen miljö ger bättre förutsättningar att växa än bland jämnårigorienterade ungdomar. Sedan kan det vara så att vissa ungdomar "tål" att utsättas för en viss nivå av jämnårigorientering utan att tappa vuxenkontakten.

Sammanfattningsvis kan man säga att det svenska utbildningspolitiska narrativet grovt överskattar vikten av jämnårigkontakt och lika grovt underskattar vikten av vuxenkontakt, därav de många problem som våra ungdomar brottas med idag.

Men när kompisarna så småningom vuxit ur tonåren och blivit vuxna öppnar sig möjligheter för mer mogna relationer.

Vänliga hälsningar Jonas Himmelstrand


© 2019 Utvecklingsbrevet Strategier för Mänsklig PotentialUtskrift


 

AKTUELLT

HEM

LÄS STRATEGIER

PRENUMERERA!

OM STRATEGIER

KONTAKTA OSS

LÄNKAR

LOGGA IN