Skrivut nr 640 huvudartikel

Nr 640, den 11 oktober 2010

De emotionella försvarens konsekvenser

Trots en hög och jämn materiell välfärd har Sverige en förhållandevis hög stressrelaterad ohälsa, en hög psykisk ohälsa hos unga, och en hög förekomst av posttraumatiskt stressyndrom. Vilka mekanismer kan tänkas ligga bakom dessa fenomen?

Det som stressar en människa mest är att bli skild från – eller fruktan att bli skild från – de personer hon har en emotionell anknytning till, eller från viktiga vanor. I dagens komplexa samhälle finns många exempel: långa dagar hemifrån, nära och kära som inte kommer hem i tid, allt som stör relationerna på jobbet eller i skolan, en oförstående chef eller lärare, organisationsförändringar, samt kritik, utfrysning eller mobbning på skolan eller på jobbet. När vi förtränger orsaken känner vi ångest – det klassiska psykologiska begreppet.

Utan återhämtning kan stressen bli kronisk med hälsorisker som följd. I Sverige saknar vi ofta de traditioner som kunde hjälpa oss. Jag mötte en grupp tekniker på kurs i Mexico för några år sedan. Deras jobb var säkert stressande, men det märktes knappt, kanske beroende på att familjetraditionerna i Mexico är mycket starkare och därmed återhämtningen effektivare.

Enkelt uttryckt händer följande när vi blir alarmerade inför en möjlig separation:

Om vi förstår situationen som känslan härrör ur kan vi hantera det hela. Men idag har vi ofta upplevt fler separationer än vi orkar eller vill minnas. Då förstår vi inte våra känslors ursprung. Vi blir neurotiska, vilket är vanligt i dagens samhälle. Vi får olika slags fobier. Detta är en relativt hälsosam nivå där vi fortfarande känner våra känslor – vi har bara förträngt deras ursprung. Vi reducerar ångesten på mer eller mindre hälsosamma sätt såsom rökning, meditation, alkohol, massage m.m.
När känslan av sårbarhet ökar förstärks försvaren. Vi förtränger inte bara orsaken till den alarmerande situationen, utan även känslorna. Då återstår kroppsliga reaktioner av rastlöshet. Det är här vi kan se beteenden av ADHD-typ, symtom som ofta kraftigt förstärks av socker och snabba kolhydrater. Elever med försvar på denna nivå är ofta extremt jobbiga att hantera och gör ofta dumma saker därför att de är för splittrade för att ta in nuet.
På den sista nivån av emotionellt försvar är även upplevelsen av rastlöshet förträngd. Det som återstår är adrenalinet. Dessa personer verkar ha nerver av stål, de är inte rädda, i själva verket dras de till faror, eftersom dessa ger dem en adrenalinkick. Det kanske mest tragiska exemplet är ungdomar som skär sig för att på så sätt få adrenalinkicken. I extremfallet får vi psykopater. Att aldrig vara rädd är därmed i princip ett patologiskt tillstånd.

Vuxna har självhjälpslitteraturen som är fylld med tips för att slappna av och släppa vårt alarmerade tillstånd. För barn och unga krävs dock ofta en emotionellt stark vuxenkontakt för att minska deras stress och ångest. Vi återkommer till detta.

Lycka till! Jonas Himmelstrand

Läs mer på www.strategier.se/640.html