Skrivut nr 616 huvudartikel

Nr 616, den 7 september 2009

Den sociala träningen sker i frontalloberna

En viktig målsättning för både skola och föräldraskap är att ge den uppväxande generationen social kompetens för vuxenlivet – s.k. "social träning". Men hur lär vi oss egentligen att fungera socialt, som civiliserade människor, i vuxenlivet?

Ett vanligt synsätt idag är att ge en intensiv social miljö med gruppaktiviteter i skolan, samt gärna även aktiviteter på kvällar och helger – allt för att träna social förmåga. Samtidigt finns många vittnesmål om sociala problem hos den unga generationen.

Men ett nytt synsätt på social träning växer nu fram. Strategiers favoritpedagog Gordon Neufeld ger bakgrunden.

Hjärnans förmåga att i frontalloben härbärgera blandade känslor är grunden för social kompetens. Neufeld kallar detta för den integrerande principen vilket innebär: att samtidigt kunna känna ilska och medkänsla ger självkontroll; att samtidigt känna rädsla och drivkraft ger mod; att samtidigt känna frustration och omtanke ger tålamod; att samtidigt kunna ta in den egna ståndpunkten och en annan människas ståndpunkt ger förutsättningar för samarbete och konfliktlösning.

Vi är inte födda med denna förmåga, och den kan heller inte läras ut. Förmågan att uppleva blandade känslor mognar fram i 5–7 års åldern under goda betingelser. En fyraåring kan säga: "Jag vill ha ett äpple" och få svaret: "Men älskling, äpplena är slut", och ändå vidhålla: "Men jag vill ha ett äpple". En fyraåring har sällan förmågan att känna blandade känslor.

I skolan och vuxenlivet krävs denna förmåga att tolka samtidiga känslor för att fungera socialt. De som inte kan detta får svårt med impulskontrollen, fastnar i konflikter, kan inte ta in en annan uppfattning eller förlorar sig själva i gruppen.

Barn med dessa problem av svårare art får ofta s.k. "bokstavsdiagnoser". Den nya kunskapen säger att mer social träning inte kommer att hjälpa dessa barn, utan snarare riskerar att förvärra situationen.

För att få igång den naturliga mognadsprocessen i hjärnan behövs istället:

1) En nära emotionell kontakt med en mogen vuxen person som bryr sig.
2) En plats där det är tryggt att känna sig sårbar, en plats där tårarna kan komma.
3) Att ge utrymme för glädje, nyfikenhet och framåtanda i barnets liv.

I praktiken innebär detta mindre kontakt med jämnåriga och mer vuxenkontakt – raka motsatsen mot vad många tror idag.

Jag fick denna insikt intuitivt när jag arbetade på ett behandlingshem för 30 år sedan. Jag mötte barnen jag var ansvarig för enskilt någon timme varje dag. Denna nära personliga kontakt var ofta tillräcklig för att få fart på mognadsprocessen.

"Slutexamen" i den sociala träningen är "…att framgångsrikt kunna vara tillsammans med andra utan att förlora upplevelsen av att vara en egen person".

Lycka till! Jonas Himmelstrand

Läs mer på: www.strategier.se/616.html