Skrivut nr 690 huvudartikel

Nr 690, den 14 januari 2013

Beteende, försvarsmekanismer och oro

Neurovetenskaplig forskning på människans larmsystem kan förklara många svårgripbara beteenden hos såväl barn och unga som vuxna, och föreslå nya åtgärder. Den kanadensiske psykologen dr Gordon Neufeld har gjort kunskapen begriplig.

Människans larmsystem träder i kraft när vi uppfattar att en fara hotar. Den kan vara en fysisk fara som ett brandlarm. Det kan också vara emotionell fara som en separation från nära och kära, t.ex. när en familjemedlem inte kommer hem i tid. Initialt känner vi bara oro, för att först därefter, i bästa fall, förstå orsaken.

Så länge vi är medvetna om faran och vad som orsakar den behövs inga försvar och vi fungerar väl. Men när upplevelsen blir för stark och förståelsen bristfällig träder försvar in mot en alltför överväldigande rädsla. Dessa försvar påverkar dock vår mänskliga funktionalitet negativt.

Försvar av varseblivning. I dagens värld utsätts vi redan som små för en mängd orossituationer som vi inte förstår, eller helt enkelt inte orkar att ta in. Vi förtränger varseblivningen och har bara oroskänslan kvar. Hjärnan svarar på denna förträngning genom att uppfinna "acceptabla" orsaker till känslan, typ "det finns monster under sängen" eller "jag måste kontrollera om jag låste dörren" och andra typiska neurotiska symtom.
Försvar mot känslor. Men även känslorna kan bli för översvallande och på nästa nivå av försvar förtränger vi även dem. Vi har då kvar de mer fysiologiska symtomen på oro. Vi är rastlösa, hyperaktiva, sover dåligt, har problem med uppmärksamhet och koncentration. Men vi anser oss inte vara rädda eller ängsliga eftersom vi förträngt dessa känslor. Det är denna nivå av försvar som ger beteenden som kan motivera en ADHD-diagnos. Det är inte fel på hjärnan, den fungerar exakt som den ska inför en situation som upplevs hotande och där sårbarheten hos känslorna är för hög att uthärda.
Försvar mot fysiologin. På tredje nivån har hjärnan även försvarat oss mot den fysiologiska rastlösheten. I dess plats infinner sig ett kusligt lugn. Vi känner igen den iskalle förbrytaren och den helt orädde agenten från deckarfilmerna. Men detta försvar har allvarliga bieffekter. Oro yttrar sig nu enbart som ett adrenalinrus vilket innebär en lockelse till farliga situationer, extremsporter, skräckfilmer och ibland även självskadebeteende; att skära sig kan då ge ett 90 minuter långt adrenalinrus som upplevs behagligt.

Allt detta innebär att om du är en lätt ängslig person med normala neuroser så är du mer närvarande och välfungerande än de mer försvarade personer som undrar varför du är så rädd och ängslig av dig.

Det största oroskällan för människan är separation från nära och kära. Även om vuxna ofta kan hantera detta så är vårt moderna samhälle besvärligt. Vi behöver åtminstone några försvarsmekanismer.

Lycka till! Jonas Himmelstrand

Läs mer på www.strategier.se/690.html