Nr 555, den 20 november 2006

Arv eller miljö – eller något annat?

I decennier har vi diskuterat vad som mest gör oss till den människa vi är. Arv eller miljö? Ny kunskap visar att det kanske vare sig är arv eller miljö i den mening vi hittills talat om den, utan något annat. Konsekvenserna för synen på lärande och växande i framtiden blir stora.

De som pläderar för arvet säger att människan är färdigkonstruerad utifrån sina gener och att social påverkan har liten eller ingen betydelse. De som pläderar för miljön säger att vi föds som ett tomt oskrivet blad och sedan lär vi oss genom att iaktta och samverka i vår sociala miljö.

Inför åsynen av ett nyfött barn har fler än jag slagits av att detta inte är något oskrivet blad. Det är redan en person med känslor och temperament. Samma iakttagelse gjorde den berömde psykologen Abraham Maslow, som berättar att han omöjligt kunde fortsätta vara beteendepsykolog efter att ha sett sitt första nyfödda barn. Samtidigt är det svårt att utifrån psykologisk och pedagogisk kunskap frigöra sig från att det finns en social påverkan.

Ett nytt synsätt är dock på väg. Psykoterapeuten Sue Gerhardt beskriver i boken Why Love Matters – How affection shapes a baby’s brain hur det nyfödda människobarnet är livets mest ofärdiga. Evolutionen har kämpat för att kunna föda fram våra stora hjärnor. Den senaste evolutionära uppfinningen var att låta människohjärnan födas ofärdig för att sedan växa klart under de första åren i intim social samverkan med den närmaste vårdaren.

Det innebär att det lilla barnets hjärna inte själv kan hantera starka känslor och stress. Hjärnan är helt enkelt inte avpassad att vara utanför livmodern. Det lilla barnet behöver därför en ständigt närvarande vårdare som ständigt möter barnet med lyhördhet, kärlek, glädje och tröst.

Den handlar alltså inte om social fostran i dess vanliga bemärkelse och inte heller om arv. Den sociala fostran som beskrivs i Läroplan för förskolan blir relevant först i treårsåldern, enligt Gerhardt.

Eftersom processen börjar redan i livmodern så innebär det ett stort ansvar för föräldrarna. Gerhardt är medveten om att detta är ett känsligt område. Å andra sidan, menar hon, så måste vi veta fakta för att kunna fatta bra beslut i frågan.

Det är ett spännande tvärvetenskapligt synsätt som Sue Gerhardt presenterar. Här möts psykologins anknytningsteori och biologins neurobiologi, och bägge beskriver samma fenomen.

Våra livsmönster, hur vi handskas med stress och känslor, vårt temperament – detta byggs in i hjärnan under våra två första år i livet i samspel med vår närmaste vårdare, enligt Sue Gerhardt. Vad morgondagens Strategierläsare behöver läsa om beror alltså, mer än många tror, på den omsorg vi ger våra 1–2-åringar idag.

Säkert kommer vi i framtiden att ha ännu mer kunskap om hur vi ska kunna ge våra småttingar en bra start i livet.

Lycka till! Jonas Himmelstrand

Mer info finns på: www.strategier.se/555.html