Nr 657, den 20 juni 2011

Barnomsorg i New York – en annan värld…

"Jag ska följa med min fyraåriga sondotter till hennes lektion i naturkunskap i eftermiddag." Jag träffar en gammal bekant i New York som jag inte sett på 40 år. Han är gott och väl över 80 år gammal, och jag tänker att han kanske säger fel.

Nej, han säger inte fel. Han ska träffa bägge sina sondöttrar som båda går i skolan. En tvååring som går i skolan? Min bekants son är i trettioårsåldern och bor på Manhattan med sin hustru och deras två döttrar. De bor i ett nybyggt bostadsområde på Manhattans västra strand. "Bostadsområde" innebär ett tiotal höghus med sisådär 30-40 våningar vardera. Jag får veta att deras stora trerumslägenhet på uppskattningsvis 125 kvm har kostat runt 20 miljoner kronor. Sonen arbetar i Obama-administrationen och hustrun är hög chef på ett investmentbolag. Och nu ska farfar ta sitt fyraåriga barnbarn till en lektion i naturkunskap. Jag träffar barnen i lägenheten tillsammans med en afro-amerikansk kvinna i 50-årsåldern. Det är deras nanny, berättar min bekant. Hon är mycket bra, säger han övertygande. Man kan inte säga annat än att barnen verkar lugna, trygga och synnerligen välmående.

Farfar tar barnbarnet till lektionen i naturkunskap på förskolan. Min nyfikenhet för att försöka förstå sammanhangen är stor. Vad har de gjort tidigare idag? frågar jag kvinnan. Jo, den minsta flickan har just sovit men innan dess var båda i skolan. Hon använder också begreppet skola.

Nu är min bekant tillbaka. Skolan låg nära i nästa hus. Vi går ut till lekparken med tvååringen. Den ligger på andra sidan gatan med många barn och nästan lika många vuxna. Det stora antalet vuxna ger en god ordning. Jag inser snabbt att många av de vuxna är just nannys. Ja, det är det vanligaste här, berättar min bekant neutralt utan att röja någon uppfattning.

Efter en stund går vi och hämtar fyraåringen. Lektionen i naturkunskap tog en knapp timme och gavs i lokaler som liknar förskola fast lite mindre. Det ser ut att vara 6–8 barn som har deltagit i lektionen. Nu börjar jag ställa försiktiga frågor. Hur många timmar går de i skolan? frågar jag. De går tre timmar två gånger i veckan i kindergarten (första gången det ordet nämns). Sedan har de tillvalsklasser i naturkunskap, musik och dans, en timme, en gång i veckan vardera. Jag summerar snabbt och kommer fram till nio timmar i veckan i förskola. Ja, annars är de med sin nanny, berättar min bekant.

På en bokhylla i lägenheten finns mer än en halv hyllmeter med böcker om barn, barnuppfostran och barns lärande.

Jag inser att i denna socialgrupp heter det skola, därför att ambitionerna ligger där. Men mest tid tillbringar barnen ändå med sin egen nanny. De välmående och lite blyga barnen vittnar starkt om en stabil och trygg anknytning till deras nanny. Ja, så kan man förstås också göra. I varje fall i New York om man har pengar.

Lycka till! Jonas Himmelstrand