Strategier logo

Strategiers syfte är att inspirera växande till vår fulla mänskliga potential – i skolan, företaget, samhället och hemmet.

Utvecklingsbrevet

m10

Nr 797, den 13 november 2017

Att fly sitt land – hur känns det?

Klockan är 08.00 på morgonen en snöig torsdag i början på februari. Ingen vet vart vi är på väg när vi sätter oss i bilen. Inte grannarna, inte släktingarna, inte vännerna. Två timmar senare är vi tryggt på flyktbåten för att lämna landet.

Vår flykt från Sverige 2012 hör förmodligen till världens enklaste, oändligt mycket tryggare än för de flesta av dagens flyktingar. Men det var ändå en flykt undan en fara som inte kunde negligeras, en flykt som sätter fokus på den emotionella upplevelsen av att tvingas lämna sitt hemland, fast utan sekundära pålagringar. Orsaken till försiktighetsmåtten var att socialtjänsten tidigare gripit ett hemundervisat barn ombord ett flygplan på väg från landet.

"Är det båtflyktingarna som är här?" säger en tidigare granne vid ett senare tillfälligt besök i Sverige. Visst, vi flydde med båt, men där slutar likheterna. Vi flydde med Eckerölinjen till finska Åland. En säkrare båtresa går knappast att hitta någonstans i världen, vare sig man är flykting eller ej.

Det var socialtjänsten i vår dåvarande svenska hemkommun som avgjorde saken: "Om ni tänker fortsätta hemundervisa era barn så bör ni nog lämna landet." Svensk socialtjänst har stora maktbefogenheter att omhänderta barn på i stort sett vilka grunder som helst. Det är inte socialtjänstens fel, utan socialtjänstlagen som inte bara ger möjligheter utan även skyldigheter att ingripa. Jurister har kallat ett omhändertagande av barn det svåraste beslutet näst dödsstraff. Det kan alltså med fog kallas för "dödsstraffet light". Skälet är naturligtvis att det är ett oerhört ingrepp i livets starkaste relation, den mellan föräldrar och barn – att få sitt barn omhändertaget och kanske aldrig träffa barnet igen, eller bara korta stunder.

Socialtjänsten skrev senare i sitt utlåtande att de ansåg att vårt fall, med en hemundervisad sju-åring, var en skoljuridisk fråga och inte en fråga för socialtjänsten. Men tre års juridisk kamp i svenska domstolar hade gjort kommunens förtroendevalda rejält sura på oss och socialtjänsten rekommenderade oss att lämna landet.

Det finns ingen lättare emigration för en svensk än till de svenskspråkiga delarna av Finland. Svenska talas och inga visum eller arbetstillstånd behövs. Väl på plats ordnar man en bostad och går till det lokala magistratet och säger: "Hej, vi vill bo här." Man visar sitt svenska pass och blir inskriven som bosatt i Finland och får ett finskt personnummer. Man behöver inte ens underrätta de svenska myndigheterna, det gör de finska. De sociala förmånerna i Finland liknar de svenska. Särskilt enkelt är det i det finska landskapet Åland som är enspråkigt svenskt.

Men hur känns det? Utsagan att man kan förlora sitt hemland men aldrig vinna ett nytt ekar högt. Även om språket är detsamma så skiljer sig bilderna bakom orden, och varje gång man besöker sin forna svenska hemstad i Sverige har något förändrats. Man känner sig inte fullt hemma någonstans. Fortsättning följer.

Vänliga hälsningar Jonas Himmelstrand

Läs mer på www.strategier.se/797.html


© 2017 Utvecklingsbrevet Strategier för Mänsklig PotentialUtskrift


 

AKTUELLT

HEM

LÄS STRATEGIER

PRENUMERERA!

OM STRATEGIER

KONTAKTA OSS

LÄNKAR

LOGGA IN