Nr 631, den 26 april 2010

Är individualism en motsats till samhörighet?

Individualism är idag ofta ett skällsord som kommit att känneteckna personer som "sköter sig själv och skiter i andra". Som motsats hävdas att samhörighet, solidaritet och gemenskap är viktigare värden, nödvändiga för ett friskt samhälle. Men motsättningen är en chimär.

Redan den legendariske psykologen Abraham Maslow menade att högst upp på behovstrappen upphör motsättningen mellan individualism och samhörighet. Idag förtydligar anknytningspsykologin fenomenet. Samhörighet och hälsosam individualism är inga motsatser utan bara olika nivåer av psykologisk mognad.

Alla människor är djupt beroende av samhörighet och anknytning. Det gäller oavsett ålder. Människan är ett flockdjur och beroendet av andra är hårdkodat i vår varelse. Men denna samhörighet tar sig olika uttryck vid olika nivåer av personlig mognad under individuationsprocessen.

Spädbarnet knyter an genom sinnena där exempelvis föräldrarnas doft spelar stor roll. I takt med att barnet växer och kan röra sig mer fritt så förändras formen av anknytning. Först genom att efterlikna föräldrarna, sedan genom att känna samhörighet och lojalitet, att ha betydelse, att känna kärlek och att uppleva psykologisk närhet. Det sista stadiet med psykologisk intimitet har avgörande betydelse genom hela vuxenlivet. Men även de övriga nivåerna gör sig gällande i vuxenlivet.

Anknytning genom samhörighet yttrar sig först runt treårsåldern. Barnet "äger" sina föräldrar och är lojalt med dem. I vuxen ålder yttrar sig fenomenet som solidaritet med släkten, fotbollslaget, kyrkan, orten eller partiet. Men denna samhörighet kan vara kvävande och försvåra växande – något som kan skapa konflikter.

Men ökad trygghet leder vidare i mognadsprocessen genom djupare anknytning. På den djupaste nivån av psykologisk intimitet handlar det inte längre om att tycka lika. Där anknyter vi genom att lära känna den andra personen med dess speciella egenheter, känslor, uppfattningar och värderingar. Där kan vi samexistera även med dem där uppfattningarna är olika, därför att vi känner dem och förstår dem på djupet. Detta är den psykologiska mognad som individuationsprocessen kan ge. Detta är dock en mognad som vår kultur ännu inte helt nått fram till. Ännu lever idén om att hålla tillbaka sig själv för gruppens skull – jantelagen.

Den dag vi kan knyta an genom psykologisk intimitet, den dagen kan vi vara nära människor som tycker annorlunda, som har annan livssyn och en annan livsfilosofi. Där kan vi respektera individen i full samhörighet. Den dagen kommer demokratin att blomstra mer än den gör idag.

Ju tryggare vi känner oss, desto mer lär vi känna oss själva på djupet – individuationsprocessen som lär oss bli den vi är.

Men vi är inte framme än, mänskligheten har här ännu en lång väg att gå.

Lycka till! Jonas Himmelstrand

Läs mer på www.strategier.se/631.html