Nr 554, den 6 november 2006

Har vi hemkänslan inprogrammerad?

Såväl studier som erfarenheter har övertygat mig om att vi människor är programmerade att finna ett "hem" – en plats som genererar trygghet, avslappning och lugn-och-ro-hormonet oxytocin. Min sjuåriga dotter bekräftade tesen för en tid sedan.

Vi sitter i bilen på väg hem från veckohandlandet, jag och mina två yngsta barn. Vi turas om att välja musik under de tre mil som vi kör sammanlagt. På vägen hem är det min tur att välja. Jag väljer den sydafrikanske jazzpianisten Abdullah Ibrahim. Min sjuåriga dotter har hört musiken förr. Hon har fäst sig starkt vid ett lågmält känsloladdat stycke där Ibrahim spelar solopiano och dessutom sjunger – ovanligt för en jazzpianist. Nu ber hon mig berätta vad texten i stycket handlar om.

Stycket heter Cape Town och Ibrahim sjunger om det kära återseendet av sin hemstad Cape Town i Sydafrika, gissningsvis efter en lång exil under apartheidtiden. Texten är en kärleksförklaring till Cape Town. Först sjunger han om andra städer: "Köpenhamn tråkade ut mig. Madrid var mörkt och kallt. New York hade trängsel på gatorna och inga skratt." Sedan beskriver han Cape Town som "den vackraste staden av dem alla". Han sjunger lyriskt om havsbrisens doft, bergen, marknadsplatsen och taxibilarna. Även om Cape Town är en omvittnat vacker stad så är det helt klart att Ibrahim sjunger om kärleken till sitt hem på jorden. Han lovar att aldrig resa långt bort hemifrån igen.

Min dotter vill veta mer och jag måste förklara apartheid och berätta om Nelson Mandela som gjorde Sydafrika till ett fritt land. "Då kunde Abdullah Ibrahim resa hem igen och då blev han kanske så glad att han skrev den här sången", försöker jag förklara för min dotter.

Jag har själv bott på många platser under min uppväxt. "Hem" är för mig mer en inre känsla än en geografisk plats. Men min dotter har bott hela sitt liv i vårt hus i Storvreta utanför Uppsala.

Min dotter berättar nu spontant att hon vill skriva till Abdullah Ibrahim och berätta om hur mycket hon tycker om Storvreta: rapsfälten, träden, lekplatserna och konsumaffären. Jag är perplex över hennes kärleksförklaring. Jag har aldrig sett Storvreta på det sättet. Jag berättar att människor ofta älskar den plats där de vuxit upp. Min dotter förstår detta.

Uppenbart talar min dotter om en inre känsla som berörts av Ibrahims musik och text. Hon har lokaliserat och fått ord på den inre känslan "hemma". Jag är stolt.

Vare sig "hemma" finns inom oss eller på en geografisk plats så är det en viktig känsla att underhålla. Hemmet är grunden för att kunna stressa av och koppla av.

Hur kan vi odla vår egen hemkänsla?
Hur kan ledare och lärare stödja medarbetare och elever att odla sin hemkänsla?
Hur kan en nation stödja sina medborgare att underhålla sin hemkänsla?

Lycka till! Jonas Himmelstrand

Mer info på: www.strategier.se/554.html