Nr 648, den 14 februari 2011

Europeisk konferens om familjens betydelse

Varför satsas mer offentliga medel på socialpolitik än på familjepolitik? Den frågan diskuterades nyligen på en europeisk familjekonferens i Parma i Italien med bland annat en italiensk minister. Jag hade själv förmånen att vara där som talare.

Familjepolitik är hett i Europa, inte minst på grund av de låga födelsetalen i särskilt Italien och Spanien. Konferensen var ett led i European Network of Cities for the Family där fyra europeiska kommuner: Szeged i Ungern, Yambol i Bulgarien, Parma i Italien och svenska Trollhättan var representerade. Nätverkets målsättning är att samarbeta för att skapa mer familjevänliga kommuner. En av representanterna från Trollhättans kommun erkände att de lärt sig av de övriga kommunerna: "Vi vet inte alltid bäst i Sverige".

Prof. Raul Sanchez från European Large Families Confederation sammanfattade kort: Familjer är inte problemet. Familjer är lösningen. Han syftade på att många av de sociala problem som Europa brottas med skulle enkelt lösas med bättre fungerande familjer. Borde därmed inte mer medel satsas på familjers välbefinnande?

Ekonomiprofessorn Luigi Campiglio gav en annan intressant synvinkel. Eftersom familjer tar många gemensamma beslut i frågor som rör barns omsorg, fostran och utbildning så bör också familjer beskattas som en enhet istället för dess individer.

Under de senaste två åren har jag fått ganska många erfarenheter av europeisk familjesyn. Där framstår Sverige som avvikande i sin individualisering, där varje medborgare ses som en individ med en enskild relation till staten utan att ta hennes nära relationer i större beaktande.

Mitt uppdrag var som inledningstalare på temat om hur familjer och samhälle idag tar mer gemensamt ansvar för barns fostran. Sverige har 30 års erfarenhet av detta och resultaten är inte övertygande. En viktig ingrediens i ett gemensamt ansvar för fostran av den unga generationen är att föräldrarna ges det yttersta ansvaret att välja formen av samverkan. Annars blir den statliga styrningen övermäktig där föräldrar saknar befogenheter att ta ansvaret för de egna barnen. Detta leder till en försämrad relation förälder-barn vilket skapar problem som staten aldrig till fullo kan åtgärda.

Vi vet idag att lära och växa för nästa generation inte bara är en fråga om pedagogik och kunskaper. Det är i högre grad en fråga om psykologisk mognad. Morgondagens värld kommer mer än idag att kräva inte bara kunniga, utan även mogna människor som kan fatta de svåra beslut som kommer att krävas. Men mognad kan inte läras in. Mognad är en emotionellt driven process där människors sårbarhet och känslighet måste respekteras. Skolor kan bidra med kunskaper, medan familjer är den bästa miljön för mognad. Skolan i sin tur förutsätter rimligt mogna elever för att fungera på bästa sätt.

Lycka till! Jonas Himmelstrand

Läs mer på www.strategier.se/648.html